Nu är det mer än tre veckor som den lille...som vi kan kalla lilla M (hon är fortfarande namnlös, men kommer troligen få ett namn på M) kom till världen. Tänkte skriva klart det här inlägget som jag påbörjade den 1 juli. Jag kan beskriva förlossningen med tre ord...förväntan, bajsnödig samt speedo fart.
Pga förlossningsrädsla, främst att inte hinna in till förlossningen i tid gjorde att vi hade en tid i v. 37+0 för bedömning om mognad inför en igångsättning. Det var redan då gynsamt för en igångsättning med vi valde i samråd med läkaren att avvakta ytterligare en vecka samtidigt som läkaren skrev i journalen att vi ska få komma in vid minsta känning samt bli hänvisad vidare i yttersta nödfall.
120627
kl: 14.00
Så på morgonen v. 38+0 (27 juni -12) ringde jag till förlossningen, det visade sig vara fullt. Jag skulle återkomma vid lunch, jag ringde men det visade sig fortfarande vara fullt. Dock så fick vi en tid kl. 14.00 för en undersökning för att se om jag öppnat mig mer sedan veckan innan och om tappen blivit mer utplånad. På undersökningen kom man fram att cervix var 2.5 cm och sakralriktad (?!), mediummjuk konsistens. Jag hade var öppen 0,5-1,5 cm, lika som veckan innan. Huvudet var fortfarande ruckbart. CTG var normal, likaså barnets hjärtljud.
kl: 15,20
Beslut om igångsättning görs då det kommer finnas plats inom kort, vi blir hänvisade att gå ut och gå en timme då det just för tillfället är fullt. Vi bestämmer oss för att åka till Ikea för att köpa handdukar. Dock räknade vi inte med att det skulle vara rusningstrafik och kö när vi skulle åka tillbaka så vi blir sena. Jag ringde till förlossningen och berättade det, vilket var helt OK då dem hade full rulle.
kl: 19.00
Vi var åter på förlossningen och 10 minuter senare får jag en tablett (cytotek 1/8) under tungan. Rätt snabbt får jag värkar. Men BM jag hade tidigare sa att jag troligen kommer träffa dem när de gick på sitt pass igen vid. 7.00 tiden då igångsättningar brukar dra ut på tiden.
Jag och älskling slog vad.....han trodde bebisen skulle komma den 27:e och jag den 28:e. Efter ett tag började vi spela kort, vi hann med några omgångar innan jag var tvungen att börja andas.
kl. 22.00
Får träffa vår nya manliga BM och en kvinnlig undersköterska, känns klockrent på en gång. Sedan visade sig att BM hade några dagar tidigare jobbat med tvillingtjejerna på IVA och träffat min syster (trots att det är stort sjukhus (stor förlossning) verkade de flesta av persnolan veta vilka tjejerna och min syster var...kanske inte så konstigt när de snart har legat där i fyra månader).
Jag får ytterligare en tablett under tungan, men i mycket mindre dos. Värkarna ökar mer och mer. Jag får på mig CTG och allt såg bra ut.
Någonstans här åt vi middag i "köket" och jag fick andas mig igenom hela middagen. Trycket neråt började bli otroligt, jag ville bokstavligen skita på mig. Jag tror jag hann nämna det ex antal gånger under kvällen.
kl. 23.20
Värkarna är regelbudnan och jag vill få lustgas då det börjar bli olidligt. Men jag får inte riktigt till det så TENS som jag använt från första början förblev min bästa vän....tills batterierna tog slut och älskling fick byta.
Någostans här börjar jag bli illamående, trodde det berodde på middagen vi nyligen ätit. Men antagligen låg barnet vid dessa "knölar" i bäckenet som gör att man ibland vill kräkas.
kl. 23.51
Vattnet gick och var mekoniumfärgat.
kl. 23.55
Jag börjar få krystvärkar, jag ber älskling om hjälp att det gör svinont. Han ringer på klockan och vår älskade BM kommer in. Jag säger hela tiden att jag vill bajsa på mig, han förstod inte att det var så nära så han tröstade mig att det kommer du inte alls göra. Du kommer få kämpa ett tag till. Tillslut skriker jag att det brinner, han tittar ner och jag ser hans chockade ögon. Han ringer på mer personal och sliter fram massa saker. Det kommer in en BM som jag aldrig har sett, hon var ute i korridoren och gick men fick springa in på vårt rum. Jag bad om både varm handduk och benstöd....men dem hann inte med något mer än att ta emot barnet.
kl. 00.01
Ett litet flickebarn föddes med segerhuva (hon låg kvar i fostersäcken när hon kom ut...vilket är väldigt ovanligt och enligt gammal sed betyder det lycka och tur).
kl. 00.13
Moderkakan och hinnor krystas ut hela. Dock så blöder jag kraftigt och jourläkaren tillkallas, efter ca 1 timme kommer hon och kunde konstatera att det var normal blödning (förlorade 850 ml). Jag hade heller inte spruckit något så jag slapp sy.
kl. 3.11
Vi kontrolleras och får veta att vi får strax komma till BB
kl. 5.50
Det har varit så mycket att göra och fullt på BB så först nu kommer vi till BB. Vi stannade ett dygn till och åkte hem den 29 juni.
Barnmorskan sa att detta "protokoll" (se bilden nedan) är väldigt ovanlig.
Jag öppnade mig 6 cm på 30 minuter.
Så sammanfattningsvis var vårt mirakel ute efter 4.5 timme värkar, det var en fantastiskt upplevelse (dock inte efter jobbet när läkaren rotade runt, lilla M fick hamna hos pappan och jag fick lustgas...som för en gång skull fungerade som den skulle). Lilla M vägde 4020g och var 52 cm lång. Dock gick hon ner en hel del och vi fick börja ge henne tillägg, vi ska till BVC i veckan och vi hoppas att hon kommit upp i sin födelsevikt.
Såhär efter mer än tre veckors tid så har hon börjat få en personlighet och det är så häftigt att se. Vid några gånger har hon kunnat följa med huvudet när hon hör min eller skruttis röst, men blicken är inte alls "stadig". Jag älskar att se hennes magknips leenden då hon har skrattgropar som sin far. När vi har badat henne så får hon jättekrulligt hår och hon har ett jädrans temperament.
Jag har skrivit det förut, men det tåls att upprepa. Under denna graviditet har jag varit så övertygad om att det här blir den sista graviditeten och sista "grodan". Men bara några minuter efter lilla M låg på min mage så kände jag bara att det här vill jag göra fler gånger. Jag bara måste få uppleva det igen. Jag vill ha en till groda!
-Bloggat ifrån min Iphone.
+Canon+600+004+-+Kopia.jpg)
+Canon+600+078+-+Kopia.jpg)
