Nu börjar smekmånaden närma sitt slut.......
Vår lilla M föddes juni 2012, vår N föddes juli 2013.
Exakt på lilla M´s 5 månaders dag testade vi positivt -helt bananas!!
Graviditeten gick långsam, kändes som vi aldrig skulle få honom i vår famn.
Oron fanns där hela tiden, och jag hade nog alla graviditetsåkommor man kan ha.
Det är exakt 12 månader och 27 dagar mellan dem.
Hur är det att ha två täta barn då?
Varje gång jag är ute utanför husets väggar får jag kommentarer som: "men oh, vad tufft det måste vara", "jag beundrar verkligen dig som ger dig ut", "oh, så gulliga dem är", "vilka fina barn du har", "de verkar vara så harmoniska och lugna", "oh, vad jobbig det verkar vara", "vad duktig du är som orkar med", "vilka trygga barn du har", "men får du verkligen sova något", "hur tar storasystern det?".....jag kan nog fortsätta några rader.
Åsikterna och frågorna är många. Ibland känner man sig speciell, att vi lyckats och ibland vill jag bara nita till någon:/ Självklart påverkar min dagsform valet:) Det märks vem som har vad i bagaget och deras syn på livet. Framförallt reagerar jag att många är så fashinerad över att man har två täta barn, att det är något så speciellt.
Jag skulle aldrig vilja backa bandet. Jag vill ha det så här, jag stortrivs.
Men jag ska återgå till rubriken "Nu börjar smekmånaden närma sitt slut".
Dottern sov hela nätter utan att äta när hon var ca 8 veckor gammal. Hon har varit ett otroligt "lätt" barn. För det mesta ett leende på läpparna och lugn, sover hela nätterna. Som sagt ett lätt barn. Sonen, som alla nyfödda gör har sovit mycket och är vakna en del på nätterna. Han är nu 11 veckor, och tendensen att vilja vara vaken på natten och äta en del sitter kvar. Helt normalt för en bebis i denna ålder. Hans utveckling gör att han tycker om mammas famn väldigt mycket. Äter ofta och sover små korta stunder.
Med en liten tjej på snart 16 månader, som sover mindre och mindre på dagen och en på snart 3 månader som vill bli buren mycket och sover lite så börjar det kännas av att man är småbarns förälder. Vi har varit väldigt bortskämda tidigare! Väldigt bortskämda!!
Jag jobbar mycket med inställningen och det hjälper massa, tänk vad tankens kraft kan göra mycket! Visst får jag psykbryt då och då -helt normalt om man tänker vilken sömnbrist man blir utsatt för.
Eftersom jag känner att gränsen till att falla är hårfin för mig, med den bakgrund jag har och det (utmattningsdepressionen) "ärr" som finns kvar så måste jag ligga steget före.
Häromdagen gjorde jag en plan för oss, så vårt familjeliv fortfarande kommer vara såhär härligt. För jag vill verkligen inte hamna där, där allt är en tävlan om vem som är tröttast, vem som behöver vara "barnfri" etc. Så nu har vi delat upp vecko -och helgdagarna, vem som har "ansvaret" för barnen, tvätten, handling, städning, läxläsning och matlagning. Det tog emots av mannen med stor förtjusning och ingen är lyckligare än jag.
Skillnad på ett, två och tre barn
För mig, att få första barnet var katastrof. Jag kommer inte gå närmare in på det mer än att jag hade en förlossningsdepression. Hade jag inte fått det så hade det sett helt annorlunda ut. Så jag kan inte uttrycka mig om hur det är att ha ett första barn och må bra, och få dem "där" känslorna. Det tog ca 3 år för mig att kunna ta mig till mitt första barn, som jag idag älskar högt! En dag, när jag känner mig stark nog och kan sätta ord på det kommer jag skriva ett inlägg om hur det var att få detta, att utsätta sin man och sitt barn för detta och hur jag själv är påverkad av det än idag och mina tankar om att det kommer påverka äldsta dottern.
Att få barn nummer två var helt galet underbart. En sådan stark känsla har jag ALDRIG upplevt, jag var kär från sekund 1. Har verkligen aldrig, aldrig blivit så överaskad över hur vi kan bli påverkade av en sådan liten individ. Jag behöver inte säga mer än att allt var ett skimmer, jag var (är) så lycklig! Jag minns när vi skulle åka hem, jag tokgrät och var så rädd för varje bil vi mötte. Jag hade sådan beskyddarinstinkt att jag skulle kunna slå ner vem som helst! Äldsta dottern var då 7 år gammal. Så tryggheten fanns där med att jag vet hur det fungerade med att ha småbarn och vad det innebar, hur jag och A fungerade tillsammans. En period var jag ledsen, för A tog inte till sig lilla M och det tog nästan 1 år tills han gjorde det och nu lever han för henne. Lilla M har som jag skrev ovan ALLTID varit lätt att ha med att göra. Trots att jag blev gravid när hon var 5 månader, och jag kräktes första 4-5 månader så var allt mysigt och bra!
Att få barn nummer tre var lite förlängning av nummer två......skillnaden nu är hur omgivningen (läs vissa delar av släkten) reaktion. Det finns inte alls samma engagemang för barn nr tre, jag skriver inte mer än så i dagsläget då jag bara blir ledsen när jag tänker på det. I alla fall, så blev jag kär även i detta knyte....men nu var inte känslorna chockerande, jag var beredd eftersom jag precis hade varit med om det tidigare. En sak jag reflekterat över är att jag är "en sak i taget person", jag har svårt att göra flera saker på en gång (störde mig aldrig tidigare då jag ville göra allt hela tiden men efter min sjukskrivning så är jag "skadad" och kommer få leva med detta resten av livet). Så det kan jag märka av, att jag är som bäst när jag är med barnen var för sig. Om jag ska göra saker hemma så måste mannen ta ansvaret för dem, för jag blir lätt stressad och fungerar inte som vanligt om det blir för mycket runt omkring mig.
*****
Allt är ett rosa skimmer och känslorna svämmar över *host, host*. Sanningen är den (som alla med fler än ett barn kan intyga) att vardagen är inte en dans på rosor, för det är inte kul när man fått några timmars sömn uppdelat i miljoner delar. När jag är hungrig så behöver jag mat NU innan jag har ihjäl någon. Den kombinationen tillsammans med en trött 16 månaders och en hungrig 3 månaders är inte den bästa.....det inträffar någon gång dagligen. Då gäller det att bita ihop, räkna till 10 och tänka vackra tankar. Eller när man inte hunnit/orkat duscha på tre dagar, kläderna från gårdagen är nedkräkta men av ren trötthet orkar man inte gå de extra stegen in i garderoben för att ta ett beslut om nya kläder. Så man skippar raggarduschen, sneglar på kalendern och ser att det inte är något inplanerat och sätter på sig de gamla skitiga svettiga och nedkräkta kläderna samt hoppas på att maken är täppt i näsan när han kommer hem. Just nu brottas jag med vikten och träningen.......går sådär i utmattningen som infinner sig, men jag ger inte upp!!
Nån gång ibland så händer det, att allt klaffar. Barnen är mätta och mamman är utsövd. En underbar känsla. För en vecka sen tog jag med kameran ut, det var ett sådant där tillfälle när allt klaffade. Jag fångade nr 2 på kort, många fina blev det. När maken kom hem dumpade jag de minsta hos honom och jag fångade med mig den äldsta ut i skogen. Gud vilken känsla! Egen tid med äldsta dottern, frisk luft, vacker natur och solen som värmde i ansiktet!
.jpg)
