Jag blir ledsen av att inte vara tillgänglig till lilla M då jag knappt kan bära henne/ha henne nära. Vår stora dotter kan jag lättare förklara vad som sker och hon förstår och hjälper till som aldrig förr.
Det som händer nu upplevde jag aldrig med de tidigare graviditeterna. Då mådde jag "dåligt" under större delarna av graviditeterna. Denna har jag (med undantag illamåendet och en period av nedstämdhet) mått super fram till i lördags, alltså sju dagar sen. Efter det har varje dag blivit kämpigare, jag får verkligen bita ihop.
Jag tänker att snart är lillebror här och allt kommer vara som bortblåst. Kommer säkert att sakna magen och känslan. Eftersom det här är vår sista graviditet så tror jag att det är anledningen till att han gärna får vara kvar ett tag till. Känns sorgligt att aldrig mer få uppleva det.
Imorgon ska jag vara chaufför på morgonen, på väg hem blir det ett stopp på Ikea. Men det blir nog den sista utflykten för mig (med undantag MVC och ev. bad i havet) innan lillebror kommer. Varje steg jag tar så skriker kroppen, jag tackar högre makter att Tens har uppfunnits. Lägger min kraft till att boa klart här hemma, maken kör det stående och jag kör det man kan göra sittande. Men envis som jag är så försöker jag ff lösa hur tapeten i vår Walk in closet ska lyckas komma upp. Jag har väntat på mirakel, att kroppen ska fixa det. Men än så länge står den där färdig spacklad och redo att få sina björkar uppsatta (och nä....vågar inte släppa maken lös med tapeten:)).
Mycket vila på dagarna:
- Postad från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar