.....först är man ofrivillig barnlös i 4.5 år, med fler IVF och inseminationer samt ställt sig i adoptionskö. Det blev inget av detta, utan blev spontant gravid med vår äldsta tjej som idag är 8 år.
Efter ca 3 år försöker vi igen och återigen tar det 4.5 år för oss att bli gravida, denna gång lyckades vi på 3:e försöket med IVF (ICSI). I juni detta år föddes vår andra dotter, Lilla M.
Korten är från Lilla M`s tillkomst i labbet för ett år och en månad sen.
Tänk att vi redan hade sett henne innan hon började växa i magen.
Och nu.....så bara paff bom. Precis på Lilla M`s 5 månaders dag testade vi positivt igen. Tankarna har åkt berg och dal bana idag....minst sagt. Allt från att shit vad lycklig och glad jag blir, till att shit tänk om det blir missfall imorgon till att det kommer tufft med två så tätt till att bara tänka att allt ordnar sig. Sen kommer gråten för att jag är så glad, sen gråter jag lite för rädsla över missfall (igen). Men i allt så känner jag ändå att det skulle vara ok att få missfall, fått en känsla av "okej" och att vi iallafall har bevisat för oss själva att vi kunde igen utan behandlingar. Att det kanske kommer fungera igen, men när Lilla M har vuxit till sig.
Just i denna stund när räkningarna precis är gjorda känner jag en oändlighet med massa bebis och låg inkomst ett bra tag framöver, men kommer snart att tänka att det är värt varenda korvöre bara den lilla vill stanna kvar.
ps...har fått frågor ang. amning/ersättning och skydd. Vi ger ersättning till 100% och har gjort det ett tag, jag fick min mens redan efter 2 månader om jag inte missminner mig. Har läst att helammar man är man fullskyddad, men att ger man tillägg så är man inte helt säker...men minns varken var jag läste det eller hur många procent det handlade om.
