Sorg

Är aptrött, ni vet så man kan somna stående. Kusinträffen tog ut sin rätt och efter 2+3 timmars sömn i natt är jag inte att leka med.

Idag kom jag på en sekvens under träffen. Det började att kusinens man höll i vår Lilla M. Kusinen sitter bredvid med deras yngsta son (2.5år) och tittar på maken med ett leende och säger att vi ska kanske strunta i att sälja spjälsängen. Jag tänker inte så mycket mer på det. Senare på kvällen sitter de med äldsta sonen (4år) i knät, de sitter tätt ihop och frågar sonen om han vill ha ett syskon och om pojken vill ha en tjej eller kille. De har något drömskt över dem och deras ögon glittrar lyckligt. Jag känner en värme och blir glad över att se på dem.

Så idag kom sekvenserna upp igen och plötsligt känner jag en sorg, en avundsjuka. Jag vill oxå kunna vara med om samma sak. Sitta tätt ihop och kunna planera för ett barn till. Att bara kvittra till varandra att nu ska vi göra barn och allt bara ska fungera.

Det gör ont i hjärtat!

Jag vill oxå kunna baka en sådan här utan väntetid och behandlingar:


- Postad från min iPhone