Jag = moster!!

Nu har det börjat lugna sig lite, barnen ligger framför tv`n....tror det är Björnbröder. Maken tar ett välförtjänt bad och jag satt mig framför datorn. Snart dags för varm choklad och smörgås innan läggdags.

Jag har nu blivit moster för femte och sjätte gången. Det var som de redan visste två töser. Namnet väljer jag att inte skriva ut men de vägde....med en viss korrigering då jag inte minns helt 750g och 960g. När de kom till världen hade de bra hjärtljud och lungorna var okej.

Syster hade haft sammandragningar sedan halv tre i natt. Hon fick först en Brickanyl tablett och sedan en till, för att försöka lugna ner värkarna. En undersökning gjordes och hon var öppen 5 cm samt att man kände en av tjejernas hand. Läkare kom in och det beslutades att om 15 minuter blir det snitt. Det var då syster ringde svågern, i lite panik. De "hann" inte sätta nål i ryggen så hon blev sövd. Svågern hann precis in när de skulle lägga snittet, som enligt syster blev jättefint och långt ner.

Barnen ligger nu med slangar/respirator och svågern, när jag pratat med syster tidigare idag hade fått känna på en av tjejernas fot. Dock hade inte hon fått se dem ordentligt då hon inte hade fått gå upp efter operationen. Det var underbart att få prata med syster efter allt, hon var fortfarande lite groggy och mycket hes. Hon känner en sorg, vilket jag kan förstå. De har fått ett familjerum så svågern kan också sova där, men han får ingen mat så de skulle göra upp någon plan. Jag sa att vi kommer gärna in med matlådor till honom så vi får se hur det blir.

Nu tar de timme för timme, sen blir det troligen dag för dag tills allt har stabiliserats och dem stadigt blir bättre och mognare/starkare. Vi hoppas på att inga komplikationer tillstöter. Syster sa att när det började pipa om dem (töserna) så ville hon därifrån på en gång, vill inte se och höra då hon får "panik". Jag kan inte ens föreställa mig om hur det skulle kännas att ligga där med allt hon/de varit med om. Men jag är glad att det är hennes personlighet och inte min som ligger där, hon är "tuff och hård". Själv skulle jag troligen vara "skör och liten". Eller så blir man så, man blir tvungen att finna sig i det och acceptera läget. Som utomstående och själv gravid fem dagar efter (v. 26+4) så känner man sig så otroligt påverkad av hela situationen. För första gången har jag sätt på nära håll hur skört och snabbt allt kan ändras och man har inte en suck att påverka. Ibland kommer känslan, "det kunde ju lika gärna vara jag som låg där", iförsig så bar hon på enäggstvillingar vilket har mycket större risker än en singelgraviditet.

Hon har dock inte haft en enda komplikation, hon har jobba heltid hela tiden och kör på i vanlig takt. Sammandragningar har hon aldrig haft, jo hon hade svårt att sova på nätterna och ta upp grejjer från golvet för att magen var i vägen. Men annars fullt "funktionsduglig" och helt plötsligt går vattnet och allt sätts igång -jag kan riktigt inte smälta det och förstå allt som har hänt.

Därför är det så skönt att skriva av sig allt på bloggen, prata med dem närmaste. Jag har även haft kontakt med en ytlig bekant via FB som själv för tio år sedan födde tvillingar på exakt samma dag som syster (v. 27+2). Det har varit otroligt värdefullt och tryggt, hon har kunnat förmedla hur syster och svåger känner och vilket stöd de behöver.

Nä, nu är det nog dags att trippa (läs vagga) ut i köket och fixa lite kvällsmat.