...men inte för min syster utan för oss. Allt såg bra ut, vi tror att det beror på stressen som kom i samband med allt hände med vattenavgången och allt.
Jag har inte hört hur det gått för syster efter de tog bort droppet för att hämma värkarna. Fördelen är att hon varit varksvag på hennes tidigare två förlossningar...så jag hoppas att det kan vara till fördel nu. Men ställer in mig på att senast torsdag snittas hon, så varje dag de vill vara kvar i magen är bra.
Eftersom det inte blev någon resa till landet igår så fick skruttis välja middag..blev mat på pizzeria. Blev rätt sent då barnen skulle gå påskkärring i området. Så när vi sitter på pizzerian, vid 19.30 så började jag känna regelbundna sammandragningar/förvärkar. När vi kom hem lite senare klockade jag dem i 70 min och de kom 2-4 stycken under 10 minuter. Vi ringde förlossningen, förklarade hur de kändes. Som ni vet har jag ju haft sammandragningar, och de blir kraftigare och kraftigare. Men dessa var helt annat, de tröck neråt och var i nedre delen av magen (normalt har jag hela magen) och så så fick jag molande värk i ryggen samtidigt. De ville att jag skulle komma in för att utesluta UVI och att livmodertappen/munnen inte påverkades negativt. Jag berättade om systers situation och trodde själv att det kunde bero på detta. Men de ville att jag skulle ta en sväng in. Skruttis hade precis somnat i soffan, men hon vaknade på ett ryck och förstod läget.
Så vi packade in oss i bilen, körde kosan mot sjukhuset. Normalt sätt tar det ca 1 tim från dörr till dörr, men det var ingen trafik så vi var inne på 35-40 minuter. Jag fick ligga med CTG och blev undersökt. Allt såg bra ut och vi släpptes hem, om vi skulle känna några förändringar skulle vi ringa till dem igen. Väl hemma, somnade vi och idag känns det bättre. Men sammandragningarna är kraftiga, tänk hur kroppen reagerar på olika känslor.
Jag läste på Toncis blogg hur hon känner inför denna graviditet, hon tog orden ur min mun. Jag kunde inte beskriva det bättre själv. Att inte våga riktigt släppa taget och förlita sig på att det blir ett barn i slutändan. Jag tar emot gratulationer och är stolt över magen som växer, men jag pratar gärna inte om det kommande barnet och vågar inte riktigt drömma och se in i framtiden hur det kommer se ut. Ibland kommer stunder där en dröm kan komma in, men blir rädd och slår bort den. Barnvagnen står fortfarande nerpackad och babyskyddet lika så. Men det går ju fort att plocka upp det, om det nu skulle behövas. Det praktiska är klara, men känslorna är inte riktigt med. Många frågar om namn och så....men jag vet inte. Orkar och vågar inte fantisera om det. Man har ju ändå några veckor på sig att bestämma sig efter förlossningen.
Jag känner dock en längtan till sommaren, för att se om det kommer ett barn och för att slippa vara gravid. Okej, nu är det säkert många som blir galna, men jag är verkligen inte en person som ska vara gravid. Mår inte bra någonstans av det, varken fysiskt eller psykisk. Önskade att det fanns möjlighet att få köpa ett barn utan långa köer och allt för dyrt.
Nä, idag ska jag försöka få något gjort. Älskling och skruttis ska på kalaset som vi tidigare avobokat eftersom vi skulle vara på landet, men jag avböjde och stannar hemma. Orkar inte riktigt svara på alla frågor om syster och en av personerna som är på kalaset har jämt en så himla massa åsikter hit och dit, kände idag att jag inte fixar det. Tankarna fladdrar hej vilt och tårarna strömmar ner för kinderna emellanåt. Men det väl bara att låta det vara, det ska väl ur mig. Är glad för Saras skull att hon får permession över påsken. Jag hoppas också att syster och svåger kan få lite påskmat på förlossningen:).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar