Sorgen över att inte kunna få ett till barn....

Som ni märker bombar jag er med diverse inlägg i dag.....går igenom min dator och hittar lite grejjer som jag sparat. Hittade bland annat en artikel om sorgen över att barn nummer två dröjer. Den stämmer så bra in på mig...visserligen bär vi på barn nummer två nu men sorgen finns forfarande där, den är inte bearbetad. Bara för att man lyckats bli gravid så bär man med sig sin erfarenhet som finns sedan tidigare. Den stora uppgiften är nu att acceptera och leva med och förhålla sig till det som varit.

Artikeln stämmer inte helt in på oss, då vi redan med första barnet fick kämpa ett gäng år. Många av er som fortfarande kämpar, även när jag kämpade så kände jag att "va fan, vad glad för det barn du har". Men det är inte riktigt så enkelt, inte för mig iallafall. Jag har brottats oerhört mycket genom åren med mina känslor, jag har fått minska min familjebild från 3-4 barn till 2. Ett syskon till skruttis har jag sagt till mig själv ska bara komma, oavsett kostnad och jobb. För inte så länge sa jag att vi ska bara ha 3 barn oavsett. Men nu räcker det, orken finns inte mer. Jag känner mig tillfreds och otroligt tacksam om vi kommer få ett syskon till vår "lilla" (läs stora) skrutt. Vår familj är komplett, inget mer jagande och inget mer sorg över IVF försöken som misslyckas gång på gång. Det är en märklig men lycklig känsla. Tänk att kunna tänka framåt nu utan, om och men och alla behandlingar.


Artikeln jag hittade (sparade dock inte källan):

”Blir det några syskon?” Den oskyldiga frågan kan skava i sorgen över att barn nummer två dröjer.? Det är minst lika jobbigt att inte kunna få barn igen?–?trots att man redan har ett, säger Anna Nerelius, 36, som drabbades av andrabarnsbarnlöshet.

Ni får barn nummer ett.?Inga problem. Allt går som det ska. Vänner och bekanta börjar snart fråga om syskon. ”Jo, det ska vi ha. Någon gång.” Tiden går. Ni bestämmer er för att försöka igen. Inget händer. Omgivningens frågor börjar bli allt mer irriterande. Och någonstans där, mitt i sorgen, lurar skammen. ”Vi har ju redan ett barn. Vi borde ju vara tacksamma”.

–?Det är väldigt känsligt att känna den sorg som man faktiskt känner, när det inte fungerar med barn nummer två. Visst är man tacksam för första barnet, men då vet man ju också vad man längtar till, säger Anna Nerelius, 36 år.