Jag är så kär i vårt nytillskott så jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan titta på henne och börja storböla för att hon är så vacker. Jag har aldrig förstått föräldrar som har sådana enorma känslor från födseln, men nu förstår jag verkligen. Det är en stor sorg att jag inte fick uppleva det här med skruttis, men något jag måste acceptera, hantera och släppa -för idag och många år tillbaka så är det bra. Men jag tror helt klart att det (förlossningsdepressionen) har påverkat förhållande mellan mig och skruttis, kanske på ett plan som jag inte kan förstå -jag tror det är oundvikligt.
Jag kan fortfarande inte förstå att vi lyckades med vårt mål! Att vi lyckades bli gravida igen och få ut en perfekt liten varelse. Tänk att jag är två barns mor!!
Jag tänker redan på ett tredje barn....MEN här måste vi sätta stopp. Inga fler behandlingar, skulle det av alla odds komma en liten till (som skruttis kom) skulle vi bli överlyckliga! Men för min egen skull så stannar vi här och nöjer oss här -vi (jag) har fått krympa min familjebild från fyra-fem barn till två....och det känns ändå helt ok! Jag kommer säkert sörja det vi har varit med om, även om vi fått två vackra barn så har det varit en väldigt smärtsamt resa och inget jag önskar någon. Vi har lärt oss massa på resan och vi har båda vuxit enormt men även kommit varandra närmare -vi pratar med varandra på ett helt annat sätt än tidigare.
Nu kommer vi fokusera på vår nya familjen och vad framtiden kan ge oss. Vi har många planer och ser ljust på framtiden. Lite läskigt är det, för utav 13 av 15år så har vårt liv fokuserat på planering av behandling och hur vi ska lyckas få barn -nu ska vi leva ett liv utan all medicin och behandlingar. Jag kan inte tro det är sant!
Vårt lilla underverk som fyller 1 vecka idag..."hipp, hipp, hurra"!!
-Bloggat ifrån min Iphone.
Fina lillasyster! Underbart att läsa om dina känslor och höra att du mår så bra!
SvaraRadera