V 33+6 med ett taget beslut och sorg

Snurrigt i huvudet
Det är mycket som snurrar i huvudet just nu och jag fixar inte att ha för mycket "där uppe". Får inget gjort och virrar bara omkring. Det är frustrerande och jobbigt. Igår fick jag en migränattack och hängde över toastolen på kvällen, synen försvann och jag kunde inte somna in för att det gjorde så ont. Jag kände att det var ett tecken på att jag måste rensa bort saker från kalendern igen.

Att ha inplanerade saker varje dag gör inte saken bättre, jag får inget andrum och min känsla är bara att jag vill gå och lägga mig. Men till skillnad från förut så står jag kvar och kämpar lite till. Sakerna som jag har inbokat är både roliga och tråkiga, men inget som jag vill eller kan ändra just nu. Så min stragegi är att ta en dag i taget och inte titta för långt fram.

Det jobbigaste som hängt över mig är ett beslut ang. mitt updrag som kassör i samfälligheten där vi bor. Det har varit slitsamma två år som jag suttit, då jag tog över ett "råttbo" från tidigare icke engagerade kassörer. Nu när jag fått ordning på allt, så känns det som musten gått ur mig. Det finns inte det stöd som behövs, så igår tog jag beslutet att hoppa av uppdraget och det kändes som en stor lättnad. Eftersom årsstämman är på torsdag så måste allt ordnas upp och vi har enbart 1 1/2 dag på oss. Jag hoppas kunna sitta kvar i styrelsen, men med enklare uppdrag som inte är lika tidskrävande. För nu har vi ju en bebis på gång, och då får man ännu mindre tid än tidigare. Jag känner just nu att tiden kan inte mätas med pengar, livet är för skört för det.


Begravningen

Ett annat dilemma som jag har, men som jag förnekar. På fredag är det begravning då min bästa kompis pappa har gått bort allt för tidigt pga cancer, jag har valt ut en klänning. Men inser att jag kommer se ut som ett tält i den, ska gräva djupare i garderoben och se om jag kan hitta något annat. Jag har för mig att jag har en oanvänd klänning, men frågan är bara om jag kan få på den över magen. Sen har jag problemet med mina fötter som är SÅ svullna -jag kan liksom inte ens få ner svullnaden med kalla fotbad. Jag kommer knappt i mina "foppa" tofflor längre, och dem är i normala väldigt stora och glappande. Jag ska till huvudstaden på torsdag och ska kolla runt lite då och kanske om jag tar på mig skorna innan jag går upp på morgonen så kanske det skulle fungera. I landsproblem kanske, men ett dilemma för mig då jag ändå vill känna mig anständig på begravningen.

Sen är det här med känslorna, jag kan känna panik över situationen. Innan han dog så kunde jag känna sorg och grät mycket både själv, inför älskling och tillsammans med bästa kompisen. Det gjorde jätteont och hade väl in i det sista ett hopp om att det skulle ordna till sig, att allt skulle bli bra. Efter han dog höll sig denna sorg kvar, men efter ett tag är det som jag stängde av. Kunde/kan inte tillåta tanken att träda fram, tänker jag inte på det så finns inte "problemet". Hans ansikte kommer fram då och då, och jag blir bara arg och rädd. Tänk att det drabbade en som var så nära, som har varit där under uppväxten och alltid funnits som en bifigur. Jag har inte orkat prata så mycket om han, mer än att berättat för min närmaste familj. Det är jobbigt att bli påminnd.

Jag tänker samtidigt, att tänk de absolutaste närmaste som fru, barn och syskon som befinner sig nära det hela. Som var med vid händelsen, som ska ordna inför begravningen och allt som sedan påminner om olika händelser eller saker i hemmet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Jag kan inte tänka mig min pappa gå bort, eller tänk älskling eller skruttan. Det är ju helt horibellt, men som faktiskt kan hända vem som helst. Det är för stort för mig att ta in.

Jag är rädd för att jag ska spåra ur totalt på begravningen, att alla känslor jag packeterat inne i mitt innersta ska komma fram. Nu speciellt under graviditeten som jag inte känner igen mig själv. Jag kan få utbrott för minsta lilla och gråter som ett barn i tid och otid.

Men jag tror ändå att det kommer bli en fin stund!