V. 32+0 och animasamtal

Igår var jag på animasamtal, jag åkte ensam då min rädsla handlar om mig. Men jag ångrar mig djupt att jag inte tog med älskling som stöd, för på vägen dit fick jag psykbryt och tårarna bara rann och rann. Jag blev så himla rädd och ledsen inför förlossningen. Det går ju liksom inte trycka på en pausknapp eller stoppa bandet, dagarna går på ändå. Nu när jag skulle dit, så blev allt så verkligt.

Jag fick träffa en underbar barnmorska som jobbar på förlossningen och vi pratade om det som varit (förlossningen med skruttis för 8 år sen) och det som är nu. Vad det finns för bedövning och deras biverkningar. Vad jag kan skriva i förlossningsbrevet. Hur jag ska gå tillväga om vattnet går eller värkarna sätter igång....hon sa att det är ytterst fåtal som inte hinner in i tid och att dem kan skicka ambulans att mötas upp på vägen.

Mina sammandragningar som har ändrat karaktär sedan några dagar tillbaka är förvärkar och hon trodde inte jag skulle gå hela vägen till beräknad förlossning, det känns faktiskt väldigt skönt med tanke på att det är en stor bebis jag har i magen samt de krämpor jag har i kroppen.
Så planerade vi lite andra saker också, vilket känns helt kanon:)!!

När jag gick så fick jag en stor och lång kram av henne, blev överrumplad men det kändes så himla bra. Efter samtalet har jag inte gråtit en endaste gång, trots att vi pratade om förlossningen en del i går kväll. Så jag tror att det har hjälpt mig massa, att få komma till henne att prata. Hon sa att jag även kunde ringa till henne när som helst och det kändes tryggt.
Jag hoppas verkligen hon jobbar när det är dags för oss:)


Bild lånad från datorn: