Vecka 11+0

Om två veckor känns det mer legitimt att berätta att man är gravid. Känns som en lång tid, eftersom vi har jullov from fredag fram till 2/1 så går det nog rätt fort ändå.

Efter sprungit på toa fyra gånger i natt och vaknat tre gånger efter att jag drömt diverse saker så känner jag mig väldigt seg. Just nu skulle jag kunna betala för en hel natts sömn. Jag vet att det är övergående (peppar, peppar, ta i trä), så jag får tänka framåt. Det kanske tröstar på sikt.

Känner mig rätt likgiltig till vårt besök hos farbror doktor idag. Jag har vänt in och ut på mig så många gånger så det känns lite som att jag gett upp. Vill bara få allt överstökat. Åka dit, sätta den långa målen i magen och ta en bit från moderkakan. Får vi missfall så får vi. Orkar liksom inte bry mig längre. Händer det, så händer det. Då var det väl meningen då.

Jag är bara rädd för att vårt förhållande kommer gå i stöpet pga allt vi har varit med om och allt vi går igenom. Finns ingen energi kvar till att hålla ångan uppe. Det är urholkat på något sätt. Kanske det är så efter 13 års förhållande oavsett om man haft svårt att få barn eller inte. Jag vill inte ha det så och vi gör allt vi mäktar med för att rädda det vi har. För vi båda vill åldras ihop och vi pratar mycket om allt. Kanske vi "bara" befinner oss i en kris, jag hoppas det iallafall. För det var inte såhär jag hade planerat mitt liv.

Usch, vad jag känner mig grå och eländig i allt. En riktig bi--er fi--a!

Hoppas ni alla får en toppendag såhär tre dagar innan jul.

-Bloggat ifrån min Iphone.