söndag 25 december 2011

Mitt innersta och min uppväxt

Välkommen till mitt innersta och en introduktion till min uppväxt.

Jag har ett rikt liv med nära och kära, även ifall jag inte skriver så mycket om det. Anledningen är nog att jag använder bloggen till mitt innersta, något som bara är mitt och som handlar om mig.

Jag har min bästis M som läser denna, kanske ett sätt för mig att få henne in på mitt liv då jag har svårt att släppa in någon i mitt innersta. Jag har bloggat i snart fem år men det är först nu som hon fått tillträde, det säger väl en del om mig. I verkligheten är det bara min make som har helt tillträde (med undantag just nu). Jag vet även att en gammal jobbarkompis tittar in här då och då.

Min bästis M som efter läst mitt inlägg igår skickade ett jätterart sms till mig. Jag har så himla fin vän och jag borde ta mer nytta av det. Jag har lite till att jobba med -lära mig att anförtro saker och våga släppa in folk mer på livet -att öppna upp mig. Jag önskade att jag hade förmågan så hon hade fått reda på mina bekymmer på ett annat sätt än genom bloggen, förhoppningsvis kommer det.

Av min tidigare terapeut har jag fått höra att det beror på att jag har haft den uppväxt jag har haft. Jag minns den själv som bra, men i efterhand kanske det bara handlade om pengar då vi alltid haft bra med dessa.

Min mamma har varit en periodare av alkoholist (är tyvärr fortfarande). Min far var försäljningschef och reste MYCKET när jag var barn (gör det ff ibland). Min mamma svek mig och pappa flydde alltid ifrån mig pga sina resor. Mina syskon fanns inte där för mig (den ena flydde till pojkvän och den andre låste in sig i tonåren på rummet) så fick jag ta hand om mig och mina känslor själv.

Jag har aldrig haft svårt att få vänner men att släppa in dem i mitt innersta har väldigt få fått tillträde till. Det är samma sak med mitt hem. Det är min borg, jag kan tycka det är jobbigt att ha folk hemma även ifall jag tycker vi bor jättefint. Jag åker hellre hem till andra. Antagligen kan detta beteende sitta kvar i att jag vågade sällan ta hem någon till mig när jag bodde hemma då jag visste aldrig när och om mamma var full.

Det tog mig 30 år, 2 år hos kurator, terapeut och psykolog samt 3 års psykolog pluggande för att förstå detta.

Trots det jag skrivit om, en full mamma och resande pappa så minns jag min barndom som något bra (det jag minns -detta skriver jag om en annan gång). Jag hade mina syskon som var en trygghet (därav vilket jag tror min stora längtan/drivkraft till att få ett syskon till skrutt -att hon ska kunna känna samma sak) även ifall dem inte alltid var där. Jag hade min trygga och stabila farmor som jag tillbringade somrarna med på landet. Jag hade min bästis M som jag iförsig inte släppte in -men det ska jag jobba på. På något konstigt sätt så har min pappa tidigare alltid varit mitt allt (tills för ett par år sen när jag lärde så mycket om mig själv), det var vi två mot världen. Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta trots hans fåniga saker han har för sig:).

Jag är så himla glad och tacksam att jag för två år sen vågade åka till bloggträffen i Sthlm, jag fick träffa ett stort gäng med underbara vänner som alltid finns där i hjärtat och jag tänker ofta på dem och följer deras bloggar. Året efter (alltså i våras) tog jag med mig min bästis M då hon sitter i samma sits (kämpat 11år efter barn). Det var de flesta av dem jag träffade året innan men även ett par nya som berikade mitt liv på nytt. En del av mina bloggvänner har jag träffat några gånger efter dessa bloggträffar och jag är så glad för att dem alla finns där, som har varit med om
samma resa. Tänk....det är heller inte alla som fått "förmånen" att ha en bästa vän som suttit i samma båt med svårigheter att få barn.

Min bästis har en blogg men jag vet inte om jag får länka till så jag återkommer om detta.

Just nu värmer mitt hjärta och jag tänker på er som fortfarande kämpar och önskar så mycket att ni ska få en underbar jul!! Jag tänker lika mycket på er som blivit nygravida och är oroliga, försök att njut (jag måste lära mig det jag oxå). Tänk att det är ändå 80-85% chans för er/oss innan vecka tolv och 97% chans för er efter vecka tolv att det blir ett barn där i slutändan. Det är inte illa!

Kram till er och TACK för de kommentarer jag får -jag suger i mig varenda ord (det är bomull för hjärtat)!

Nä, nu ska jag gå och få bort lite av mitt illamående med hjälp av frukost.......vi ses senare!

-Bloggat ifrån min Iphone.

1 kommentar:

  1. Så himla fint skrivet! Är superglad att du tog dig mod och kom på bloggträffen, och jag hoppas det blir en till i vår!
    Kram vännen!<3

    SvaraRadera