Julafton (v.11+3)

Börjar dagen med att vakna klockan 7.00 efter en bedrövlig natt. Tankarna bara snurrar och bäckenet har värkt så jag har fått hjälpa mina ben runt när jag vänder mig om i sängen. Men det hjälpte att ha en kudde mellan benen/låren för att att avlasta.

När jag sover dåligt blir illamåendet värre, så nu sitter jag med en dotter hängandes över mig i soffan medan jag försöker få bukt på illamåendet och min huvudvärk som värkar bli sämre:( Men va fasiken jag slapp ju illamående igår, det är jag väldigt glad för. Jag ska bara hitta en balans med att inte springa runt som en jojo och fixa saker när jag mår bra och har energi för då kommer "foglossningen" som ett brev på posten.

Igår kväll när jag låg avslagen i en "solstol" på altan där vi åt middag hos mamma och pappa så låg jag och lyssnade på de samtal som pågick. Jag hörde bland annat mamma och maken som pratade om vår situation och våra "risker". Mamma sa att "usch, jag ser ju hur dåligt hon mår" och maken sopar över det hela att det här är väl ingenting jämfört med hur vi tidigare haft med förlossningsdepression, utmattningsdepression, panikångest, cancer etc.

Jag kan inte låta bli att bli ledsen för att han inte klarar av att prata och erkänna att det är för jävla jobbigt, för jag vet att han tycker det. Jag blir också ledsen att han verkligen inte ser hur piss jag mår. För mamma har så rätt, jag mår för jä-ligt. Hon och pappa ser på en gång när något är knas med mig. Skillnaden är att mamma pratar om det till mig och andra medan pappa inte kan prata om det, istället ringer han varannan dag och kollar hur det är med mig utan att fråga direkt ut.

Jag vet att jag spelar ett spel hemma, jag pratar om positiva saker, jag ler och säger ja till de förslag maken kommer med. Jag gör det för familjens skull, för jag vill inte utsätta dottern för sådana här "mörka" saker och jag är rädd att maken inte skulle orka mer om jag visade mitt sanna jag. Det är helt sjukt, jag vet. Men jag har ingen annan lösning på problemet nu (kanske jag känner mig styrkt i det jag läst om depression som kan hjälpas med KBT och att utsätta sig för saker istället för att stänga in sig).

Jag kommer få hjälp, pratade med min barnmorska i torsdags och jag kommer få prata med någon. Men hon hade inte hunnit ringa upp mig då hennes kollega varit sjuk.

Jag måste få hjälp med allt mörker som finns inuti mig, helst innan jag går sönder. För just nu befinner jag mig mitt ute på ett stormigt hav och jag dras ständigt ner under vattenytan trots att jag kämpar mig blå.

Det blev ett dystert inlägg det här, men kände att jag behöver få ur mig sakerna. Jag har svårt att prata med vänner om detta, jag är så trött på allt själv. Jag är sån som gärna slätar över allt och stänger allt inom mig. Med maken har jag alltid kunnat prata om allt men nu som ni säkert förstår enligt ovan har jag ingen att prata med.

Nä, nu ska jag torka tårarna rycka upp mig och sätta på mig mitt fåniga leende för idag ska vi iväg till svärföräldrarna. För där kan vi inte beröra ämnet, vi lägger locket på och allt är bra. Så jag förstår ju vart makens beteende kommer ifrån. Man pratar inte om det som är obekvämt.

Nä, ärligt för dotterns skull ska det bli en bra, väldigt bra julafton. Hoppas ni får en underbar dag med mycket ärlig kärlek och omtanke!

-Bloggat ifrån min Iphone.