Den eviga väntan och längtan

Jag bestämde mig för att leva i nuet och vara glad, tacksam och njuta av graviditeten.

Alltid finns det en väntan och längtan. Ta tex det där KUB-testet, att man längtar till att få veta hur det ser ut. Sen finns längtan till rutin ultraljudet för ytterligare bekräftelse. Jag inbillar mig sen att jag kommer vara glad och tacksam. Men jag tror att det ständigt kommer att finnas en oro över om något blir fel ändå och orolig för förlossningen som jag är livrädd för, etc etc.

Så därför bestämde jag mig för att försöka leva i nuet och vara tacksam att vi blev utvalda denna gång.

När jag åkte hem från jobbet idag så blev jag så förtvivlad så tårarna spruta. För även ifall jag psykiskt hade/har bestämt mig för att njuta så är det just nu fysiskt omöjligt för mig att göra det.

Jag kan inte rå för det men när man mår så illa, har huvudvärk och magen bara "ballar ur" så är det så in i helvete svårt och jobbigt att både vara glad, lycklig och kunna njuta.

Självklart är jag otroligt tacksam för de stunder som jag mår ok, men dem är få. Det är bara att vänta ut de första veckorna tills man mår bättre igen och kan känna sig levande. Fasiken vad jag ska vara glad, tacksam och bara njuta.

Det blev ett lite väl tjatigt inlägg, men orkar inte just nu ändra på det-ha tålamod med mig.

-Bloggat ifrån min Iphone.