Från vårt sovrumsfönster hade vi första parkett in i en annans familjs tragedi.
Händelsen har följt med oss dag som natt. Det går inte stänga av eller trycka på pausknapp.
Jag tog mig mod att gå över, beklaga sorgen. Jag vågade berätta, att vi såg allt. Att hon behöver inte vara ensam om händelsen.
Man blev plötsligt så nära, men ändå så långt borta. Det går liksom inte förstå, trots att man var där.
Fru och dotter lämnades kvar. Jag hoppas du kommer må bättre H i din fristad. När jag klev in i er hall så stålsatte mig, förberedde mig på tragedi och sorg. Istället slogs jag av värme, kärlek och barnskratt. Det var en lättnad att se och känna, trots att du försvann så fort och vände upp och ner på din familjs liv så fanns det ändå hopp.
- Postad från min iPhone
